Banglafuckingdesh
2009-01-22 | 19:50:25 | 4 Kommentarer
Nu tänker jag reda ut det här en gång för alla:såhär ser jag på klassens Bangladeshresa.
det här är ur min synpunkt,
därav några ironiska kommentarer och en negativ syn på det hela.
men som sagt, Min synpunkt.
Folk kommer säkert bli (ännu mer?) tjuriga på mig efter detta inlägg,
eftersom att det för vissa har blivit svårt att acceptera alla negativa saker med resan,
och en glorifiering av Bangladesh har visat sig.
Men såhär tycker jag om Banglafuckingdesh.
Jag går då sista året på De Geergymnasiet,
samhäll/samhäll. där finns två inriktningar:
social och global.
eftersom jag absolut inte intresserar mig för något av det som globalinriktningen erbjöd,
valde jag social. Istället för att läsa om miljön tyckte jag det var roligare med socialkunskap.
eftersom det var fler som valde social (wonder why) så blev det en klass med bara social,
och en klass, självklart min, som blev en blandklass med både social och global.
till en början betydde bara det håltimmar och en och annan sovmorgon.
men det var nämligen så att alla som valde globalinriktningen blev lovade en resa till Bangladesh (Banglawho?)
kan tolkas som en mutning, could have fooled me.
så, eftersom det inte var så många globalare, fick hela klassen följa med!
jaaaaa! NOT
Vicky och jag (som båda läser social) kände nästan direkt att den resan verkligen inte var något för oss.
så vi bestämde oss för att stanna hemma.
några av dessa anledningar kommer här
- Klockan 13:30 går tåget till Arlanda. Flyget går ca 21:30 om jag inte minns fel. (dötid?)
Första flygresan går till det lilla lilla landet Qatar. Bredvid Saudarabien. om det inte är till någon hjälp, så hittar ni även Iran och Irak där i krokarna. Denna resa tar 6 timmar. då ska de spendera 4 (!) timmar på Qatars flygplats.. Sen är det dags för nästa flygresa, till Bangladesh. Den resan tar också 6 timmar. Alltså blir det 24 timmar på resande fot (jag räknar från den tiden då de sätter foten på tåget) Bangladesh ligger 6 timmar före, så tror vi kom fram till att de kommer fram 19:30 enligt deras tid. Då ska de åka minibuss 4 timmar. Att bege sig ut i trafiken är det farligaste man kan göra i Bangladesh, med tanke på att de kör som idioter. Då är vi uppe i 28 timmars restid. Jag kan såklart ha räknat fel eller något liknande, men några timmar hit och dit gör det knappas bättre. det blir kolsvart vid 5-6 på kvällen. Så mörkt, att en av lärarna som var där för några år sen, snubblade över en vattenbuffel som låg på gatan.. (!) - på dagarna är det ca 25.30 grader varmt. på kvällarna/nätterna är det 5 grader... På kursgården finns det ingen inomhusvärme, så ja, de kommer sova i 5 plusgrader. Mössa är en nödvändighet.
- Trots värmen, måste de ta seden dit de kommer. Anklarna är den sexigaste kroppsdelen så de måste täckas med långa skynken som sys upp där nere. även brösten måste döljas med sjal.
- Sängarna är hårda som plankor att de uppmanas ta med sig liggunderlag, så det kommer alltså ligga på hårda liggunderlag i 3 veckor.
- De kommer vara borta i 20 dagar och inte ha en möjlighet att vara för sig själv ett tag. Jag behöver tid för mig själv, åtminstone ett par timmar varje dag, och bara vara. Speciellt jobbigt är det när man måste umgås med människor man vanligtvis inte umgås med privat. Sen att det finns personer i klassen som man bara har lust att avrätta gör ju inte saken bättre..
- Läggdags blir ca 20:00 och uppstigning klockan 05:00. då är det dags för morgonyoga..
- Maten består i princip bara av ris. och curry. även frukosten.
- Självklart slapp de inte undan sprutorna.. Två sprutor krävdes, sen fick de betala för en till som kan vara bra om de ville ha den. Även annan vaccination krävdes, så som mot malaria och diarré. Malariatabletterna skulle tas innan de kom ner till "infekterat område" som Magnus så fint uttryckte det. hjälp? De ska tas i 6 veckor.
- Projektarbete. Om man följer med till Bangladesh, måste man göra sitt projektarbete där, om något som har med landet att göra. Vare sig man vill eller inte.
- Hemlängtan. Vare sig de vill tro det eller inte, så kommer Alla vid en eller flera tillfällen, drabbas av hemlängtan. Vem drabbas inte av panik av tanken: hur mycket jag än vill komma hem just nu, så går det inte, för jag är 18 timmar med flyg hemifrån.. Och även om man inte drabbas av hemlängtan annars, så är det här väldigt annorlunda omständighter. Längtan efter familj, vänner, pojk/flickvän, djur, sina saker, sin säng kommer bli ett faktum.
Hittade lite läskiga saker:
ick- och väskstölder är vanliga. Av säkerhetsskäl är det bäst att inte röra sig utomhus
efter mörkrets inbrott. Man gör klokt i att inte bära dyrbara smycken på sig ute,
inte heller några större penningsummor.
Bangladesh har vänstertrafik. Vägarna är smala och i dåligt skick. Gatubelysning finns inte överallt ens i städerna. Trafikreglerna följs inte och olyckor inträffar ofta. Särskilt farligt är det att färdas nattetid.
Homosexualitet är tabu i Bangladesh och enligt lagstiftningen i landet är den kriminaliserad.
Bangladesh hör till ett jordbävningsområde.
Sen finns det även negativa saker för Vicky och mig som inte ska med.
Våra två lärare som ska följa med,
har tydligt visat vad de tycker om att inte vi ska med.
har indirekt blivit anklagad för att inte bry mig om tredje världen osv.
och när vi konfronterad den ena läraren om att vi tycker att det är orättvist
att de får läsa en 50-poängskurs, Geografi B (en kurs som vi ville läsa innan den flyttades till Bangladesh)
på 3 veckor, vilket är omöjligt och inga prov eller liknande är planerade,
så svarade vår lärare: livet är orättvist.
det har gått så långt att pappa blivit så arg att han ville prata med lärarna och även rektorn.
även Vickys mamma pratade om att gå till rektorn.
men Vicky och jag tyckte det var bäst om vi gjorde det själva,
så när de kommer hem ska vi vara förvberedda med bra argument om varför vi känner oss
dåligt behandlade.
vi funderar på att gå till rektorn medan dom är borta också.
tror inte han vet om det där med Geografin heller.
Förstår ni nu varför vi inte ska med?
Jag är trött på att behöva hålla käften för att jag
inte tycker som alla andra.
Vicky och jag har i stort sett blivit utfrysta för att vi är dom enda som
kan prata om alla risker!
Självklart vet jag att det är en upplevelse för livet,
och att det inte bara finns negatvia saker med det!
MEN, är det värt det?
Vi tycker inte det, och det är inte fel.
Så, bli förbannade om ni vill,
men det här är verkligheten.
